Igår på kommunstyrelsen gick vi i Folkpartiet Liberalerna och övriga partier i Allians Gävle mot den planerade skattehöjningen på 75 öre som kommunledningen vill genomföra. Skattehöjningen görs inte för att värna välfärden för där ligger effektiviseringskrav fast, utan det handlar om att betala investeringar i idrottsarenor, ett miljöpolitiskt program som kommuneldningen anser kräver att man anställer fler tjänstemän, ombyggnation av busshållplatser m.m. och investering i en storskola som vad man kan se kostar mer än vad som tidigare sagts. Av kommunledningens eget förslag framgår att kommun inte kommer kunna hålla en god ekonomiskt hushållning de kommande åren, trots skattehöjningen, utan mer skattehöjningar kommer att krävas men lägligt till efter valet.
Den förda ekonomiska politiken är inte hållbar. Grundproblemet är att kommunen har dragit på sig större kostnader än den kan hantera. Den föreslagna skattehöjningen kommer inte kunna ändra på det, utan bara leda till att hämma tillväxten i kommunen och försämra Gävles konkurrenskraft mot övriga kommuner i Mälardalsregionen. Innan det överhuvudtaget diskuteras skattehöjningar måste man först se över de resurser man har och hur de används och prioritera investeringar efter vad som är i akut behov och vad ekonomin tillåter. Huvudprioritering för skattemedel måste vara kommunens kärnverksamhet, utbildning, omsorg och stöd till samhällets utsatta. Nuvarande politik gör inga prioriteringar utan ökar på kostnaderna men minskar inte behovet av att låna mer trots skattehöjningen. Detta kommer tvinga fram ytterligare skattehöjningar om inte kommunen ska krascha.
Folkpartiet och Alliansen anser att vi först måste värna det vi har och se till att vi har resurser för den kommande demografiska förändringen det vill säga vi får fler äldre som behöver omsorg och vård och barn som behöver förskolor och grundskolor. Genom att höja skatten nu tar vi av det skatteutrymmet som vi kommer behöva i framtiden. Den demografiska förändringen drabbar alla Sveriges kommuner men för Gävles del kommer den medföra stora svårigheter att ytterligare höja skatten när vi redan nu får en av landets högsta skatter.
Frågar man folk i allmänhet så är de beredda på att betala mer skatt om det går till vård, skola och omsorg. Det kan känna sig lurade denna gång.
Se även AB och GD
onsdagen den 12:e juni 2013
tisdagen den 4:e juni 2013
Partisympatierna i Gävleborg enligt SCB
Idag pressenterade Statistiska Centralbyrån (SCB) sin partisympatiundersökning. Den får mycket uppmärksamhet för att den är störst med sina 5098 svarande, trots att den hade hela 43,5 procent i svarsbortfall (3961). Likt alla andra opinionsundersökningar så säger den inget om det faktiska valresultatet, men kan möjligen ge bild av vad väljarna tycker för stunden om än det stora svarsbortfallet skapar osäkerhet i siffrorna. Det skrivs på andra håll om resultat för partierna på riksnivå, så jag tänkte bara presentera siffrorna för Gävleborg. Tyvärr går det inte få kommunvisa siffror, så ett parti kan lokalt vara starkare eller svagare än vad som framgår på länsnivå. Siffrorna fördelar sig enligt följande med förändringen i förhållande till novembermätningen inom parantes.
M 14,7% (-7,3%)
C 8,2% (+3,9%)
FP 8,4 (-0,5%)
KD 3,0% (+0,7%)
MP 11,6% (+4,6%)
S 38,9% (-1,0%)
V 7,8% (+4,6%)
SD 5,5% (-5,5%)
Övriga 1,9% (+0,4%)
Som lokal liberal hade man givetvis inte velat se ett tapp på 0,5 procent för Folkpartiet, även om partiet är fortsatt starkare i Gävleborg än på riksnivå där partiet ökade med lika mycket (6,0 % + 0,5%). Man skall dock komma ihåg att för två år sedan hade Folkpartiet bara 3,2 procent av väljarna i Gävleborg så med hårt arbete kan vi växa. Allt är möjligt fram till valdagen den 14 september 2014.
M 14,7% (-7,3%)
C 8,2% (+3,9%)
FP 8,4 (-0,5%)
KD 3,0% (+0,7%)
MP 11,6% (+4,6%)
S 38,9% (-1,0%)
V 7,8% (+4,6%)
SD 5,5% (-5,5%)
Övriga 1,9% (+0,4%)
Som lokal liberal hade man givetvis inte velat se ett tapp på 0,5 procent för Folkpartiet, även om partiet är fortsatt starkare i Gävleborg än på riksnivå där partiet ökade med lika mycket (6,0 % + 0,5%). Man skall dock komma ihåg att för två år sedan hade Folkpartiet bara 3,2 procent av väljarna i Gävleborg så med hårt arbete kan vi växa. Allt är möjligt fram till valdagen den 14 september 2014.
måndagen den 27:e maj 2013
Politiskt maktspel gick in där etik och moral gick ut
Så har det varit kommunfullmäktige där frågan om ansvarsfrihet för Utbildnings- och arbetsmarknadsnämndens verksamhetsår 2012 skulle avhandlas. Efter mångmiljonförskingringen visade sig att nämnden inte skötte internkontrollen och budgethanteringen som man skulle göra och därmed kunde en förslagen tjänsteman utnyttja situationen till att kapa åt sig 20 miljoner av gävlebornas pengar. Alliansens ledamöter i nämnden har tagit sitt ansvar och ställt sina platser till förfogande men den rödgröna majoriteten med ordförande i spetsen har slagit allt ansvar ifrån sig. Med röstsiffrorna 33-32 gav de rödgröna ledamöterna i fullmäktige ansvarsfrihet till nämnden. Det var inte oväntat. Mycket kan sägas om den långa debatten men en sak är säker: rödgrönt politiskt maktspel gick in där etik och moral gick ut. Något svar på vad som skall krävas för att inte beviljas ansvarsfrihet i det rödgröna Gävle fick inte kommuninvånarna. Det spelar uppenbarligen ingen roll att man genom sin försummelse har gjort det möjligt att förskingringen kunde få en sådan omfattning.
Innan frågan om ansvarsfrihet skulle behandlas ville jag och folkpartigruppen inte godkänna kommunrevisionens revisionsberättelse då revisionen inte ville uttala sig om ansvarsfrågan rörande Utbildnings - och arbetsmarknadsnämnden. Detta är inte förenligt med Kommunallagens kapitel 9 § 17 av vilket det framgår att en revisionsberättelse skall innehålla ett uttalande om att tillstyrka eller inte tillstyrka ansvarsfrihet. Vårt yrkande var att återremittera revisionsberättelsen för vår uppfattning var att kommunfullmäktige inte kan godkänna en revisionsberättelse som står i strid med lagstiftningen och vi som folkvalda måste hedra lagen. Gävle skulle vara först ut i kommunsverige med att godkänna en sådan revisionsberättelse. Vi fick inget gehör. Någon kommun ska vara först men varför måste det vara Gävle? Har vi inte nog med dålig publicering av kommunen på grund av turerna kring miljonförskingringen? Jag antar att övriga partier ville lägga ansvarsfrågan rörande Utbildnings- arbetsmarknadsnämnden bakom sig istället för att göra om och göra rätt.
Innan frågan om ansvarsfrihet skulle behandlas ville jag och folkpartigruppen inte godkänna kommunrevisionens revisionsberättelse då revisionen inte ville uttala sig om ansvarsfrågan rörande Utbildnings - och arbetsmarknadsnämnden. Detta är inte förenligt med Kommunallagens kapitel 9 § 17 av vilket det framgår att en revisionsberättelse skall innehålla ett uttalande om att tillstyrka eller inte tillstyrka ansvarsfrihet. Vårt yrkande var att återremittera revisionsberättelsen för vår uppfattning var att kommunfullmäktige inte kan godkänna en revisionsberättelse som står i strid med lagstiftningen och vi som folkvalda måste hedra lagen. Gävle skulle vara först ut i kommunsverige med att godkänna en sådan revisionsberättelse. Vi fick inget gehör. Någon kommun ska vara först men varför måste det vara Gävle? Har vi inte nog med dålig publicering av kommunen på grund av turerna kring miljonförskingringen? Jag antar att övriga partier ville lägga ansvarsfrågan rörande Utbildnings- arbetsmarknadsnämnden bakom sig istället för att göra om och göra rätt.
söndagen den 12:e maj 2013
Politiskt dubbelspel i hungerstrejkens skugga?
Vecka 19.
Under en dryg veckas tid har ett antal asylsökande hungerstrejkat utanför Migrationsverkets lokaler i Gävle och på andra platser i landet. Enligt massmedia har en del har fått avslag på sina asylansökningar av domstolarna andra har enbart ett avslagsbeslut från Migrationsverket. Vad man kan förstå av rapporteringen så har de fått avslag på grund av att de saknar skyddsskäl eller anses kunna använda sig av det egna hemlandets skyddsmöjligheter (vilket man skall göra i första hand om man känner sig hotad enligt internationell rätt). I några fall handlar det om att man måste resa tillbaka till andra EU-länder. Enligt internationell rätt ska den som anser sig behöva söka skydd ansöka om det i första säkra land, man får inte välja eftersom det är skyddsbehovet som ska stå i fokus och inget annat. Denna princip ligger till grund för Dublinförordningen som reglerar hur EU-länderna samt några andra europeiska länder ska avgöra vilket land som har ansvar för en asylsökande som har kommit till Europa.
Om inte alla så är de flesta av de hungerstrejkande afghanska medborgare och några av dessa skall vara minderåriga (dock oklart hur många eftersom Migrationsverket enligt Arbetarbladet den 8 maj uppgivit att de som har beslut om att resa tillbaka till Afghanistan har man efter åldersutredning funnit varit vuxna trots att de asylsökande hävdar motsatsen). Statistiken för afghaner som fick sina asylansökningar prövade av Migrationsverket mellan 1 januari i år och 1 maj visar på följande: Under nämnda period prövade Migrationsverket skyddsbehovet i 1 014 ärenden. Totalt sett handlade myndigheten 1 312 asylärenden men av dessa avskrevs 86 (vanligtvis på grund av att den enskilde av något skäl inte vill fullfölja sin asylansökan) och 212 blev så kallade Dublinärenden (den enskilde får åka till annat EU-land, med undantag för Grekland, för att få sina asylskäl prövade där). Kvar blir således 1 014 asylsökande som fick sina asylskäl prövade av Migrationsverket. Av dessa fick 765 bifall på sina ansökningar, det vill säga drygt 75 %. Motsvarande siffra för ensamkommande minderåriga afghanska asylsökande var 443 ärenden (totalt rörde sig om 517 ärenden varav 26 avskrevs och 48 var Dublinärende) där 421 fick bifall det vill säga 95 %. För helåret 2012 är det nästan samma bifallsandel – 73 % respektive 93 %. Det skall påpekas att dessa siffror berör bara dem som har fått sina ärenden prövade av Migrationsverket och inkluderar således inte dem som har överklagat till domstolarna. Andelen som har fått bifall kan därmed vara något högre eftersom domstolarna ibland gör en annan bedömning än Migrationsverket, men den exakta siffran är okänd under skrivandets stund.
Om man som afghansk asylsökande inte är ett Dublinärende (vilket var 16 % av det totala antalet ärenden på 1 312 stycken under perioden 1 januari till 1 maj och motsvarande för ensamkommande minderåriga var 9 %) så får man nog tillstå att sannolikheten att man får stanna i Sverige är rätt hög, men 75 % respektive 95 % är inte 100 %. För dem som inte får uppehållstillstånd upplevs det fullt förstårligt som en tragedi eftersom ingen reser till Sverige med förväntan om att få avslag. I debatten om flyktingpolitiken hävdar en del att dessa personliga tragedier inte skulle inträffa om politiken var mer human. Sådana uttalande brukar vara tämligen dunkla med vad exakt man menar, men det låter bra. Det spelar dock ingen roll hur mycket man ändrar politiken, för så länge det finns möjlighet att få avslag på en asylansökan så kommer det alltid finnas människor som känner sig felbehandlade när de inte får de beslut de önskar. Till exempel har Alliansregeringen med stöd av Miljöpartiet bestämt att lagen om synnerligen ömmande omständigheter (det vill säga andra skäl för uppehållstillstånd än skyddsbehov) ska bli generösare när det gäller barn. Även om detta innebär att fler kan tänkas få uppehållstillstånd så kommer det likväl finnas barn som kommer få avslag och dessa kommer inte ta lättare på dessa beslut bara för att fler får bifall.
Kan man som politiker inte försvara att man kan få avslagsbeslut då ska man föreslå fri invandring och driva den frågan i kommande val. Ett alternativ skulle vara att förorda att rättstaten, där var och en måste följa myndighetsbeslut som baseras på de lagar som den folkvalda riksdagen har beslutat, ersätts med proteststaten där domstolar och myndigheter ändrar sina beslut efter den som kan protestera mest och som i nuvarande fall hota med att skada sig själv. Det är nog ingen djärv gissning att inget riksdagsparti kommer gå till val på fri invandring under kommande mandatperiod eller införandet av proteststaten. Således kommer alla partier från vänster till höger även framledes stå bakom att man ska kunna få avslag och att det inte är upp till den enskilde att bestämma huruvida om denne ska följa vad domstolar och andra myndigheter beslutar. Detta är något att tänka på när vissa partiföreträdare försöker göra politik av den nu pågående hungerstrejken.
Under en dryg veckas tid har ett antal asylsökande hungerstrejkat utanför Migrationsverkets lokaler i Gävle och på andra platser i landet. Enligt massmedia har en del har fått avslag på sina asylansökningar av domstolarna andra har enbart ett avslagsbeslut från Migrationsverket. Vad man kan förstå av rapporteringen så har de fått avslag på grund av att de saknar skyddsskäl eller anses kunna använda sig av det egna hemlandets skyddsmöjligheter (vilket man skall göra i första hand om man känner sig hotad enligt internationell rätt). I några fall handlar det om att man måste resa tillbaka till andra EU-länder. Enligt internationell rätt ska den som anser sig behöva söka skydd ansöka om det i första säkra land, man får inte välja eftersom det är skyddsbehovet som ska stå i fokus och inget annat. Denna princip ligger till grund för Dublinförordningen som reglerar hur EU-länderna samt några andra europeiska länder ska avgöra vilket land som har ansvar för en asylsökande som har kommit till Europa.
Om inte alla så är de flesta av de hungerstrejkande afghanska medborgare och några av dessa skall vara minderåriga (dock oklart hur många eftersom Migrationsverket enligt Arbetarbladet den 8 maj uppgivit att de som har beslut om att resa tillbaka till Afghanistan har man efter åldersutredning funnit varit vuxna trots att de asylsökande hävdar motsatsen). Statistiken för afghaner som fick sina asylansökningar prövade av Migrationsverket mellan 1 januari i år och 1 maj visar på följande: Under nämnda period prövade Migrationsverket skyddsbehovet i 1 014 ärenden. Totalt sett handlade myndigheten 1 312 asylärenden men av dessa avskrevs 86 (vanligtvis på grund av att den enskilde av något skäl inte vill fullfölja sin asylansökan) och 212 blev så kallade Dublinärenden (den enskilde får åka till annat EU-land, med undantag för Grekland, för att få sina asylskäl prövade där). Kvar blir således 1 014 asylsökande som fick sina asylskäl prövade av Migrationsverket. Av dessa fick 765 bifall på sina ansökningar, det vill säga drygt 75 %. Motsvarande siffra för ensamkommande minderåriga afghanska asylsökande var 443 ärenden (totalt rörde sig om 517 ärenden varav 26 avskrevs och 48 var Dublinärende) där 421 fick bifall det vill säga 95 %. För helåret 2012 är det nästan samma bifallsandel – 73 % respektive 93 %. Det skall påpekas att dessa siffror berör bara dem som har fått sina ärenden prövade av Migrationsverket och inkluderar således inte dem som har överklagat till domstolarna. Andelen som har fått bifall kan därmed vara något högre eftersom domstolarna ibland gör en annan bedömning än Migrationsverket, men den exakta siffran är okänd under skrivandets stund.
Om man som afghansk asylsökande inte är ett Dublinärende (vilket var 16 % av det totala antalet ärenden på 1 312 stycken under perioden 1 januari till 1 maj och motsvarande för ensamkommande minderåriga var 9 %) så får man nog tillstå att sannolikheten att man får stanna i Sverige är rätt hög, men 75 % respektive 95 % är inte 100 %. För dem som inte får uppehållstillstånd upplevs det fullt förstårligt som en tragedi eftersom ingen reser till Sverige med förväntan om att få avslag. I debatten om flyktingpolitiken hävdar en del att dessa personliga tragedier inte skulle inträffa om politiken var mer human. Sådana uttalande brukar vara tämligen dunkla med vad exakt man menar, men det låter bra. Det spelar dock ingen roll hur mycket man ändrar politiken, för så länge det finns möjlighet att få avslag på en asylansökan så kommer det alltid finnas människor som känner sig felbehandlade när de inte får de beslut de önskar. Till exempel har Alliansregeringen med stöd av Miljöpartiet bestämt att lagen om synnerligen ömmande omständigheter (det vill säga andra skäl för uppehållstillstånd än skyddsbehov) ska bli generösare när det gäller barn. Även om detta innebär att fler kan tänkas få uppehållstillstånd så kommer det likväl finnas barn som kommer få avslag och dessa kommer inte ta lättare på dessa beslut bara för att fler får bifall.
Kan man som politiker inte försvara att man kan få avslagsbeslut då ska man föreslå fri invandring och driva den frågan i kommande val. Ett alternativ skulle vara att förorda att rättstaten, där var och en måste följa myndighetsbeslut som baseras på de lagar som den folkvalda riksdagen har beslutat, ersätts med proteststaten där domstolar och myndigheter ändrar sina beslut efter den som kan protestera mest och som i nuvarande fall hota med att skada sig själv. Det är nog ingen djärv gissning att inget riksdagsparti kommer gå till val på fri invandring under kommande mandatperiod eller införandet av proteststaten. Således kommer alla partier från vänster till höger även framledes stå bakom att man ska kunna få avslag och att det inte är upp till den enskilde att bestämma huruvida om denne ska följa vad domstolar och andra myndigheter beslutar. Detta är något att tänka på när vissa partiföreträdare försöker göra politik av den nu pågående hungerstrejken.
fredagen den 26:e april 2013
Gevalias besked gav en rysning men världen är full av möjligheter
Vecka 17.
Igår meddelade Gevalia att man flyttar delar av sin produktion av USA-kaffe till USA och det innebär en neddragning på fabriken i Gävle. Gevalia är i mångt och mycket en omistlig del av Gävles identitet, så beskedet gav en rysning i hela kroppen. Idag på ledarplats i både Arbetarbladet och Gefle Dagblad kommenteras Gevalias neddragning. Arbetarbladet ondgör sig över vad globaliseringens framfart har gjort med Gävle, där tidigare Gävletypiska dofter har försvunnit på grund av att de företag som stod för dessa har slagit igen eller flyttat. Ur ett inskränkt konservativt och nationallistiskt perspektiv är det fullt förståligt att man ser globaliseringen som något ont, men man glömmer då bort att det är tacka vare globalisering som Sverige och Gävle har byggt upp sitt välstånd. Tack vare globaliseringen har svenska varor kunnat säljas på marknader utanför landet och ta hem stora vinster som ger jobb och intäkter till vår välfärdsstat. Globaliseringen har gjort att miljarder av människor på vår jord har kunnat resa sig ur fattigdom. Inget bistånd i världen har kunnat skapa denna förändring. Sverige var bland de första länderna som drog nytta av denna utveckling och det som nu sker är att allt fler länder kan göra det samma. Detta har inneburit att konkurrensen har blivit hårdare eftersom Sverige inte längre är bland de få (väst-) länder i världen som säljer varor och tjänster på export. Vill vi fortsätta att ligga på topp är inte lösningen isolering (för då får vi inga intäkter alls) utan att se till att våra företag ligger i framkant och att det finns en bra grund för detta i Sverige genom hög utbildningsnivå, framstående forskning, smarta skatter som främjar tillväxt och därmed konkurrenskraft och god infrastruktur (både vad det gäller för transporter av människor, varor och digital information).
Gävle befinner sig nu i en transformeringsfas där gamla stora tillverkningsindustriers dominans på den lokala arbetsmarknaden är på väg bort och nya mindre tjänsteföretag tar plats. Gävle kommun kan inte påverka denna förändring men däremot lägga en bra grund för att Gävle ska komma ut som en vinnare, i den bemärkelsen att gamla jobb ersätts med nya med stor tillväxt potential med framtiden framför sig. Svenskt Näringslivs årliga ranking över näringslivsklimatet i Sveriges kommuner, som pressenterades här om dagen, hade den positiva nyheten att kommunen hade klättrat 18 platser till plats 218 (av 290 möjliga där 290 är sämst). Rankingen påminner dock alla om att det är lång väg kvar och det finns alltid risk för bakslag (2009 hade Gävle plats 201 och förra året 236). Nu finns det de som menar att alla kan inte vara nummer ett i en sådan ranking och det är riktigt, men nog borde Gävle kunna ligga på den övre halvan? En grundsten i ett gott näringslivsklimat och för en ljus framtid för Gävle är att skolan (men även vuxenutbildningen) klarar av att rusta gävleborna för den arbetsmarknad som finns och som kommer. Kompetensnivån hos arbetskraften är helt avgöra för tillväxten. Det var mot den bakgrund som jag den 21/4 skrev en debattartikel tillsammans med lärarfacken om lärarlönerna eftersom skickliga lärare har en nyckelroll i att lyfta kompetensnivån. Ibland brukar jag höra att ett problem med att höja kompetensnivån är att Gävle präglas av en bruksmentalitet. Det där tror jag är rent nys och en ursäkt för att inte jobba hårt för en förändring. Om det skulle finnas en hämmande bruksmentalitet i Gävle då skulle Gävle inte var den mest framgångrika när det gäller Ungt Företagsamhet. Detta om något visar på den potential som finns i Gävle om man kan förvalta sitt pund väl. Arbetarbladets ledare avslutas med förhoppningen om att nya dofter kommer ersätta dem som har försvunnit i Gävle. Det är jag övertygad om. Vad dessa dofter kommer innehålla är upp till oss – doft av framtidstro och framgång eller doft av ångest och rädsla för en globaliserad värld med utmaningar och många möjligheter?
Igår meddelade Gevalia att man flyttar delar av sin produktion av USA-kaffe till USA och det innebär en neddragning på fabriken i Gävle. Gevalia är i mångt och mycket en omistlig del av Gävles identitet, så beskedet gav en rysning i hela kroppen. Idag på ledarplats i både Arbetarbladet och Gefle Dagblad kommenteras Gevalias neddragning. Arbetarbladet ondgör sig över vad globaliseringens framfart har gjort med Gävle, där tidigare Gävletypiska dofter har försvunnit på grund av att de företag som stod för dessa har slagit igen eller flyttat. Ur ett inskränkt konservativt och nationallistiskt perspektiv är det fullt förståligt att man ser globaliseringen som något ont, men man glömmer då bort att det är tacka vare globalisering som Sverige och Gävle har byggt upp sitt välstånd. Tack vare globaliseringen har svenska varor kunnat säljas på marknader utanför landet och ta hem stora vinster som ger jobb och intäkter till vår välfärdsstat. Globaliseringen har gjort att miljarder av människor på vår jord har kunnat resa sig ur fattigdom. Inget bistånd i världen har kunnat skapa denna förändring. Sverige var bland de första länderna som drog nytta av denna utveckling och det som nu sker är att allt fler länder kan göra det samma. Detta har inneburit att konkurrensen har blivit hårdare eftersom Sverige inte längre är bland de få (väst-) länder i världen som säljer varor och tjänster på export. Vill vi fortsätta att ligga på topp är inte lösningen isolering (för då får vi inga intäkter alls) utan att se till att våra företag ligger i framkant och att det finns en bra grund för detta i Sverige genom hög utbildningsnivå, framstående forskning, smarta skatter som främjar tillväxt och därmed konkurrenskraft och god infrastruktur (både vad det gäller för transporter av människor, varor och digital information).
Gävle befinner sig nu i en transformeringsfas där gamla stora tillverkningsindustriers dominans på den lokala arbetsmarknaden är på väg bort och nya mindre tjänsteföretag tar plats. Gävle kommun kan inte påverka denna förändring men däremot lägga en bra grund för att Gävle ska komma ut som en vinnare, i den bemärkelsen att gamla jobb ersätts med nya med stor tillväxt potential med framtiden framför sig. Svenskt Näringslivs årliga ranking över näringslivsklimatet i Sveriges kommuner, som pressenterades här om dagen, hade den positiva nyheten att kommunen hade klättrat 18 platser till plats 218 (av 290 möjliga där 290 är sämst). Rankingen påminner dock alla om att det är lång väg kvar och det finns alltid risk för bakslag (2009 hade Gävle plats 201 och förra året 236). Nu finns det de som menar att alla kan inte vara nummer ett i en sådan ranking och det är riktigt, men nog borde Gävle kunna ligga på den övre halvan? En grundsten i ett gott näringslivsklimat och för en ljus framtid för Gävle är att skolan (men även vuxenutbildningen) klarar av att rusta gävleborna för den arbetsmarknad som finns och som kommer. Kompetensnivån hos arbetskraften är helt avgöra för tillväxten. Det var mot den bakgrund som jag den 21/4 skrev en debattartikel tillsammans med lärarfacken om lärarlönerna eftersom skickliga lärare har en nyckelroll i att lyfta kompetensnivån. Ibland brukar jag höra att ett problem med att höja kompetensnivån är att Gävle präglas av en bruksmentalitet. Det där tror jag är rent nys och en ursäkt för att inte jobba hårt för en förändring. Om det skulle finnas en hämmande bruksmentalitet i Gävle då skulle Gävle inte var den mest framgångrika när det gäller Ungt Företagsamhet. Detta om något visar på den potential som finns i Gävle om man kan förvalta sitt pund väl. Arbetarbladets ledare avslutas med förhoppningen om att nya dofter kommer ersätta dem som har försvunnit i Gävle. Det är jag övertygad om. Vad dessa dofter kommer innehålla är upp till oss – doft av framtidstro och framgång eller doft av ångest och rädsla för en globaliserad värld med utmaningar och många möjligheter?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)